Ernst och jag (och min hjärna..)

 När jag först såg Ernst Kirchsteiger på Formex fick jag lite panik. Ingen synlig panik, men inuti bröstet liksom. Jag både ville titta samtidigt som jag var rädd att han skulle se att jag tittade på honom och mot förmodan börja prata med mig, herregud! Vad ska jag då säga?!

 Jag sträckte fram en hand helt enkelt, och sa att jag ville skaka hand. "Iris" sa jag, "Ernst" sa Ernst (men duh, tänkte jag, alla vet väl att du är Ernst!). Jag vet inte riktigt vad som hände sedan. Jag kan ha nämnt att jag bloggar och han var pratglad och spann vidare samtalet. Ernst sa en massa saker, och jag tänkte att jag borde ha spelat in detta och lagt upp det som en intervju.. en exklusiv intervju på Inredningskaos med Ernst Kirchsteiger, med saftigt skvaller och extraordinära avslöjanden.. ibland vill jag tysta min hjärna så att den fokuserar på rätt grej.. 

Ernst är i alla fall en man som känns ödmjuk. Han har blivit lite av ett fenomen i rutan genom att vara mjuk, göra det han älskar och ha fötterna på jorden. Jag vill ge honom en eloge för att han lyckas fortsätta vara ödmjuk även efter att han har blivit ett fenomen i svenska hem, jag tänker mig att uppmärksamheten och populariteten nog lätt kan stiga en åt huvudet. 

Ernst har mycket på gång. En grej är ett magasin. Alltså en tidning i Ernst anda. Jordnära, ödmjukt, rustikt och naturligt. Jag kommer köpa det. punkt.

Vi tackade för pratstunden och bilderna han ställde upp på och gick åt olika håll. Vi kikade lite på Ernst nya produkter. Sambon påpekade att hans saker var väldigt enkla och stilrena. Och ja, det är ju så de är. Det är inga krusiduller och en massa lull lull med Ernst, what you see is what you get.

Ernst står verkligen med båda fötterna på jorden. 

Han går barfota i gräset

och njuter.