Rosa känslor av hatkärlek

Det är något med färgen rosa. Något som tilltalar mig och något som samtidigt ger mig kväljningar. Det är jättekonstigt.. När jag handlar så dras jag till allt som är rosa, och sen när jag använder det så upptäcker jag att jag känner mig som ett stort tuggummi.. lite väl pluttinuttigt sådär vilket inte alls är min grej. Att vara söt liksom, och gullig.. det tilltalar mig inte så värst. Kanske då det känns som att det kamouflerar allt annat som jag är.

Inte bara pluttinuttig utan stark också!

När jag var liten såg jag ofta flickig ut. Jag hade långt hår (som nu ungefär..) och ofta pippilotter, fina klänningar och ett rum utsmyckat med gosedjur, dockor och my little pony. Och jag gillade det, absolut.. men allt som oftast blev klänningarna smutsiga och håret tovigt när jag klättrade i alla träd jag kunde hitta, och så fort storebror inte var hemma smet jag in på hans rum och skruvade av benen på hans actiongubbar, för att sedan montera ihop dem igen då jag undrade hur de fungerade (ett litet gummiband i gör dem rörliga i knäleden, om ni undrade..).

Så jag tänker att det kanske hör ihop, och samtidigt motarbetar varandra. När jag ser färgen rosa så ser jag å ena sidan en färg som är fin, och som tilltalar mig. Å andra sidan ser jag en färg som bara associeras med att vara söt och gullig.. inte stark, inte smart, inte härlig, inte rolig, inte självständig och kreativ, utan söt.

Jag tror att en flicka som anses söt, och som kläs i fina kläder oftare får höra komplimanger som berör hennes utseende, snarare än komplimanger som berör hennes person. Och jag funderar på om jag hade haft en annan syn på mig själv, eller ens tyckt annorlunda om färgen rosa om jag som barn oftare fått höra komplimanger som rörde min person snarare än min fina, söta rosa klänning.

Jag tror det gör skillnad. 

Vad tror du?